..

Vad gör man när man bara vill ge upp?
När man bara vill försvinna i tomma intet?
När man inte ser nått ljus i livet längre?
När det enda man kan göra är gråta, gråta och gråta?
När tårarna aldrig tar slut?
När din kropp vill ge upp på dig?
När du tappat lusten att kliva upp ur sängen på mornarna?
När du inte ens orkar äta?
När personen man älskar mest av allt har sårat och svikit en?
När man inte har någon att prata med för att ingen förstår en?
Vad i helvete gör man då?


Oy vey!

Mitt liv är verkligen upp och ner nu! Ska ta det från början!

Jag och min pojkvän Tony har varit tillsammans i 8 månader (as u know) och vi älskar barn båda 2, vi har sagt att vi ska vänta med barn till efter jag gått ut skolan och så, så jag har en ordentlig utbildning men vi har också sagt att händer det att jag blir gravid endå så är det klart att vi behåller barnet och får det att funka för att vi båda känner att vi är redo att ha ett barn.
Nu har de hänt..jag har slarvat med p-pillrena och har inte fått min mens sen i julas, så igår köpte jag graviditetstest och båda testen visade positivt. Jag fick en sån chock när jag såg de där lilla + tecknet, jag blev så lycklig men endå så förvirrad och förtvivlad på samma gång. När Tony kom hem och jag visade testerna och berättade att jag gravid så blev han totalchockad, helt förstående faktiskt, de handlar ju om ett litet liv endå.
Men när chocken aldrig gick över..när jag inte ens fick se ett litet leende på hans läppar så insåg jag att något var fel..då började han, men våran ekonomi! kommer pengarna räcka! jag vill kunna skämma bort mitt barn! vi har ingen egen lägenhet! vad kommer mamma säga!

Allting kom på en gång och Tony bestämde säg för att han helt plötsligt inte var redo för ett barn, Han vill att jag ska göra abort! Den sista människan på jorden som jag trodde ville de! Han som hatar abort mer än allt! Han som aldrig ens kunde tänka tanken av abort förrut! Han vill nu göra abort..

Jag vill inte göra abort, jag klarar aldrig av att göra abort psykiskt, skulle aldrig klara av det...
Det är nu som jag behöver ordentligt med stöd från Tony, jag känner mig så ensam och så förvirrad, jag känner inte ens igen min egen pojkvän! Han var så kärleksfull och romantisk och omtänksam och nu är han någon jagh inte känner igen, han sa att han trodde att han var beredd men nu när de väl kom till saken så var han inte alls beredd.....vad fan ska jag göra, jag är så glad att jag har en sån underbar mamma som stöttar mig, men jag behöver något mer, jag behöver få min pojkvän tillbaka, min riktiga pojkvän. Jag behöver stöd..NU..

Fram och tillbaka..

Kan aldrig bestämma mig om jag ska ha en blogg elr inte, har haft förrut men de slutade med att jag tog bort den för att jag aldrig skrev i den hehe (a) Så ett nytt försök då! Here it goes!

Lite info om flickan som skriver denna gulliga lilla blogg då (y)
Namn: Jennifer Johansson
Ålder: 17 (21 april 1993)
Civilstatus: Tony Fjällström (the love of my life!) <3
Bor: Tumba och Skogås
Intressen: Pojken min, hästar och kompisar ofc


Så nu fick ni lite ointressant fakta om mig! :)

Idag då! Alla hjärtans dag + att jag och älsklingen firar 8 månader! :D <3
Min pojkvän är så romantisk! Han gör en sån enkel maträtt som potatisbullar och bacon till en jätteromantisk middag! :D i love him sooooo much! Min lilla ängel! Tyvär är min kamerasladd spårlöst försvunnen så kan inte visa någon bild, men han hade potatisbullarna formade till hjärtan och levande ljus på bordet, myspys, nu ska vi kolla på solsidan och mysa med gottigott i sängen!

Puss och kram skumbanan!



RSS 2.0